Så driver regeringens energipolitik upp elräkningen

 Elräkningen, elbilen och det stora sveket mot din plånbok

Inledning

Minns du valrörelsen 2022? Det var löftenas tid. Det talades om ”ny kärnkraft på 100 dagar”, om snabbt sänkta elpriser och om en trygg elektrifiering av Sverige.

Nu har halva mandatperioden gått. För hushåll och företag i Borås är facit tydligt: elräkningarna är fortsatt höga, osäkerheten ökar och omställningen har bromsat in.

Som miljöpartist är jag van vid att vi anklagas för att vara dyra eller krångliga. Men tittar man nyktert på regeringens faktiska energipolitik framträder en annan bild. De billigaste och snabbaste lösningarna har monterats ned, samtidigt som fokus lagts på mycket dyra projekt långt in i framtiden.

Detta är inte bara problematisk klimatpolitik — det är dålig ekonomisk politik.

---

Sammanfattning

Problem: Höga elpriser och försvagad elektrifiering slår mot hushåll i Borås.
Orsak: Tidöpartiernas energipolitik, stoppad vindkraft och slopade effektiviseringsstöd.
Konsekvens: Dyrare el, svagare elbilsmarknad och ökad ekonomisk osäkerhet.
Förslag: Bygg ut billig elproduktion, återinför elbilsstöd och satsa på energieffektivisering.

---

Drömmen om kärnkraft betalar inte elräkningen

Regeringens stora prestigeprojekt är ny kärnkraft. Även den som är positiv till kärnkraft vet att nya reaktorer ligger minst 15–20 år bort.

Det hjälper inte företag i Viared eller barnfamiljer på Norrmalm som kämpar med elräkningen i vinter.

Samtidigt som regeringen talar om framtida produktion har man sagt nej till 13 havsbaserade vindkraftsparker. Det handlar om mycket stora mängder el som hade kunnat komma in i systemet långt innan någon ny reaktor står klar.

När billig elproduktion stoppas idag hålls priserna uppe i onödan. Här går ideologi före pragmatism.

---

Matematiken bakom elpriset

Det mest förbisedda verktyget i energipolitiken är energieffektivisering.

Den nordiska elmarknaden använder marginalprissättning. Det innebär att priset på all el bestäms av den sista och dyraste kilowattimmen som behövs för att möta efterfrågan. Vid effekttoppar är det ofta fossilgas från kontinenten som sätter priset.

Analyser visar att om effekttopparna kapas med omkring 10 procent kan elpriset falla kraftigt — i vissa scenarier upp till omkring halvering.

En handlingskraftig regering hade därför:

• storsatsat på isolering
• stött smarta värmesystem
• stimulerat styrning av elanvändning

I stället valde Tidöpartierna att slopa investeringsstöden för energieffektivisering i flerbostadshus.

Den lågt hängande frukten plockades aldrig.

---

Elbilen – från folkhemsprojekt till klassfråga

Problemen stannar inte vid elräkningen.

När klimatbonusen för elbilar togs bort över en natt skickades en chock genom bilmarknaden. Privatmarknaden bromsade kraftigt och idag är det i huvudsak företag som köper nya elbilar.

Samtidigt sänktes reduktionsplikten kraftigt. Utsläppen ökade, medan den utlovade långsiktiga prispressen på bensin uteblev.

Resultatet är en energipolitik där:

• det blivit billigare att öka utsläppen
• det blivit dyrare att ställa om
• inflödet till begagnatmarknaden för elbilar riskerar att strypas

Elbilen riskerar åter att bli en klassfråga.

Dubbelstöten mot hushållen

Parallellt ser många hushåll hur elnätsavgifter stiger och nya effektavgifter införs.

För villa- och radhusägare kan det innebära högre kostnader om flera elintensiva apparater används samtidigt.

Utan stöd till smart styrning riskerar detta att upplevas som ytterligare en ekonomisk belastning på vardagslivet.

---

En energipolitik som fungerar här och nu

Borås förtjänar bättre än symbolpolitik. Sverige behöver en energipolitik som bygger på tekniska realiteter och ekonomisk rationalitet.

Miljöpartiet vill:

• Säga ja till havsbaserad vindkraft för att snabbt pressa elpriserna
• Återinföra en smart elbilsbonus riktad till vanliga hushåll
• Göra en massiv satsning på energieffektivisering i bostäder och fastigheter

Det snabbaste sättet att sänka elräkningen är inte att vänta på framtida reaktorer — utan att använda den el vi redan har smartare och bygga ut billig produktion nu.

---

Vanliga frågor

Varför påverkar energieffektivisering elpriset?
Eftersom elpriset sätts av den dyraste kilowattimmen kan minskade effekttoppar pressa priset för alla.

När kan ny kärnkraft tidigast ge effekt?
Bedömningar i branschen pekar ofta på minst 15–20 år från beslut till drift.

Varför är elbilsmarknaden viktig?
Nyförsäljningen styr tillgången på begagnade elbilar, vilket avgör om vanliga hushåll har råd att ställa om.

När migrationspolitiken splittrar familjer i Sverige

Systemfelet som sliter sönder familjer – när migrationspolitiken blir ett experiment

Svensk migrationspolitik har gått in i en ny fas. Det handlar inte längre bara om att reglera invandring, utan om att medvetet skapa ett system där människor med stark anknytning till Sverige kan förlora sin framtid över en natt.
När den humanitära skyddsgrunden avskaffades 2023 förändrades migrationslagstiftningen i grunden.

Möjligheten att göra rimliga helhetsbedömningar försvann. Kvar blev ett regelverk som i allt större utsträckning fungerar som ett administrativt maskineri där konsekvenserna för barn och familjer blir sekundära.

Detta är inte ett misstag. Det är en politisk riktning.

Sammanfattning

Problem: Familjer splittras av en migrationslagstiftning utan proportionalitet.

Orsak: Tidöpartiernas migrationspolitik och avskaffandet av den humanitära skyddsgrunden.

Konsekvens: Barn och unga med stark anknytning till Sverige riskerar utvisning.

Lösning: Återinför humanitär skyddsgrund och stoppa familjesplittringar.

När lagstiftningen slår mot barn

Migrationsverket varnade redan i remissprocessen för att lagändringarna skulle skapa otrygghet och oförutsägbara uppbrott för barn. Trots det genomfördes politiken.

Nu ser vi konsekvenserna.

Emanuel, åtta månader gammal och född i Sverige, ska utvisas till Iran utan sina föräldrar.

Jomana, som levt nästan hela sitt liv i Sverige, ska utvisas ensam till Egypten.

Ungdomar som Batis, Shahrdad och Ayla riskerar att skiljas från sina familjer.

Detta sker inte för att dessa barn saknar anknytning till Sverige, utan för att lagstiftningen är konstruerad för att inte ta hänsyn till den.

Systemet fungerar exakt som det är designat.

Tidöpolitikens migrationsprojekt

Den migrationspolitik som nu genomförs är i praktiken en realisering av Sverigedemokraternas långvariga politiska mål.

Tidöavtalet markerade en tydlig ideologisk förskjutning i svensk politik. Fokus flyttades från integration och långsiktig samhällsbyggnad till att minska invandringen genom restriktivitet och osäkerhet.

Ett centralt verktyg i denna politik är att göra livet mer osäkert för människor utan medborgarskap:

• begränsad familjeåterförening
• tillfälliga uppehållstillstånd
• högre krav för permanenta tillstånd
• borttagen humanitär skyddsgrund

Syftet är inte bara att minska invandringen, utan att minska Sveriges attraktionskraft.

Detta är Sverigedemokraternas politiska kärnidé — och Tidöpartierna genomför den.

Att även Socialdemokraterna tidigare accepterat delar av denna utveckling har bidragit till att normalisera en migrationspolitik där barns trygghet väger allt lättare.

Ett system utan proportionalitet

När lagstiftningen saknar flexibilitet uppstår absurda situationer.

Barn födda i Sverige kan utvisas. Artonåringar förlorar sin familj över en natt. Familjer splittras trots arbete, studier och etablering.

Det handlar inte om enstaka misstag i myndighetsutövning.

Det handlar om politiskt designade konsekvenser.

En migrationspolitik som inte kan skilja mellan människor som just kommit till landet och unga som vuxit upp här riskerar att bli både omänsklig och kontraproduktiv.

Integration byggs inte genom otrygghet.

Vad behöver förändras

Miljöpartiet har tillsammans med Vänsterpartiet, med stöd av Centerpartiet, lagt fram initiativ för att förändra lagstiftningen.

Tre förändringar är avgörande:

återinför humanitär skyddsgrund

låt unga upp till 21 år räknas till sin familj

gör helhetsbedömningar möjliga igen

Det handlar inte om att avskaffa migrationspolitiken, utan om att återinföra rimlighet.

Inför valet 2026

Det är drygt tvåhundra dagar kvar till valet.

Den politiska konfliktlinjen blir allt tydligare:

mellan en migrationspolitik byggd på rädsla och en politik som utgår från människors verkliga liv.

Sverige kan inte kalla sig ett humant samhälle samtidigt som barn och väl integrerade ungdomar behandlas som juridiska restposter i ett politiskt experiment.

Frågan är inte bara hur många som får stanna.

Frågan är vilket samhälle vi vill vara

AI-sammanfattning

Lagändringar i migrationspolitiken utförda av Tidöregeringen 2023, inklusive borttagandet av den humanitära skyddsgrunden, har minskat möjligheten att göra individuella bedömningar i migrationsärenden. Detta har lett till att barn och unga med stark anknytning till Sverige riskerar utvisning och familjer splittras.

Fryser du också i Borås? Därför har Pär Holmgren fortfarande rätt

Just nu upplever vi en vinterkyla vi inte sett på länge. Termometern i Borås har visat röda siffror långt under nollan i flera veckor, och snön ligger djup. På sociala medier går kommentarsfälten varma: "Var är den globala uppvärmningen nu?" och "MP lovade att snön skulle vara borta!". Det är förståeligt att man undrar, men låt oss titta på vad som faktiskt händer.

​Det stämmer att inledningen på 2026 har varit exceptionellt kall. Januari och början av februari har bjudit på temperaturer vi inte sett på över 20 år, med en så kallad "rysk kyla" som svept in över landet. Jämför vi med januari förra året (2025), då medeltemperaturen i Borås låg på +3 grader, är kontrasten total – i år har snittet legat på minussidan.

​Är klimatförändringarna överblåsta?

Nej, tyvärr inte. Att vi har en vargavinter i år raderar inte trenden från de senaste 30 åren. Tvärtom varnar forskare för att just denna typ av extremväder kan vara en konsekvens av ett destabiliserat klimatsystem.

​SMHI förklarar den nuvarande kylan med ett "blockerande högtryck". Det innebär att vädersystemen låser sig. När Arktis värms upp (vilket sker mycket snabbare än i resten av världen) försvagas den så kallade jetströmmen – den luftström som normalt håller kylan uppe i norr. När jetströmmen blir "svajig" kan isande polarluft läcka ner över oss i söder och parkera sig där under lång tid, precis som vi ser nu.

​Vädret är inte klimatet

Att peka ut genom fönstret just nu och säga att klimathotet är en bluff är som att säga att världssvälten är löst för att du just åt en stor middag.

• ​Trenden är tydlig: Tittar vi på statistiken för Borås och Götaland har vintrarna blivit kortare och blötare sedan 1990-talet. Vintern 2020 och 2025 var extremt milda och snöfattiga.
• ​Vasaloppet som exempel: Pär Holmgren varnade 2006 för att Vasaloppet hängde löst i framtiden. Kom ihåg jubileumsloppet 2024 – det kördes i hällregn, lera och på konstsnö som krävde enorma insatser för att inte spola bort. Att vi i år kanske får ett kallt lopp ändrar inte det faktum att "bottennivån" har sänkts drastiskt. Vi går mot ett "antingen-eller-klimat": antingen regn och lera, eller extrem kyla när jetströmmen låser sig.

​Vad innebär detta för Borås?

Vi i Miljöpartiet blundar inte för att det är kallt nu. Men vi ser också helheten. Ett förändrat klimat innebär mer kaos. Det innebär skyfall som dränker Viskan ena året, och torka nästa. Det innebär vintrar som pendlar mellan slask och extremkyla.

​Att använda den här köldknäppen som ursäkt för att fortsätta släppa ut koldioxid är farligt. Vi behöver en politik som rustar Borås för extremerna – både hettan och kylan – och som tar ansvar för att bromsa den globala uppvärmning som gör vårt väder alltmer oförutsägbart.

​Njut av snön så länge den varar, men låt oss inte glömma allvaret.

Även i Borås regnar vintern bort – Pär Holmgren hade rätt i sak

Som miljöpartist får man ofta en många märkliga kommentar på sina sociala medier. Just nu sprids ett envist rykte på nätet.

Det går ut på att Miljöpartiet för 20 år sedan lovade att snön skulle vara borta idag, och eftersom det snöade i vintras så har klimatforskningen och framför allt Miljöpartiet  fel. Låt oss reda ut fakta, för frågan är för viktig för att slarvas bort i "klimatkriget" på sociala medier.

​Ryktet grundar sig i en intervju från 2006 med meteorologen Pär Holmgren. Det är viktigt att komma ihåg två saker: För det första var Pär vid den tiden en opolitisk expert på SVT, inte miljöpartist. För det andra sa han inte att snön skulle upphöra existera. Han varnade för att förutsättningarna för vintersporter i södra Sverige skulle försämras drastiskt och att Vasaloppet hängde löst framtiden.

​Facit finns mitt framför ögonen på oss.

Titta på hur det ser ut här i Sjuhärad. Statistik från SMHI visar att antalet dagar med snötäcke i Götaland minskat tydligt sedan 1900-talets mitt. Enligt en analys från Newsworthy har antalet "vita jular" i Borås blivit betydligt färre de senaste decennierna jämfört med 70- och 80-talet. De vintrar vi minns från barndomen, där snön låg kvar från december till mars, är idag undantag snarare än regel.

​Vasaloppets 100-årsjubileum tidigare i år blev den ultimata bekräftelsen på Holmgrens varning. Det var inte gnistrande natursnö som bar åkarna till Mora, utan en bädd av konstsnö och sparad snö, omgiven av lera och vattenpölar. Utan enorma tekniska insatser hade loppet inte gått att genomföra. Vintern har gått från att vara en naturlag till att bli en industriell produkt.

​Boråsarnas vinter hotad

SMHI:s framtidsscenarier för Borås är alarmerande. Om vi fortsätter med dagens utsläppsnivåer riskerar Borås att förlora över en månad av sin snöperiod innan seklet är slut. Det handlar inte bara om inställda skidturer på Borås skidstadion eller Hestrastugan. Det handlar om balansen i vår natur, om grundvattennivåer och om den biologiska mångfalden som är beroende av årstidsväxlingarna.

​Att märka ord på en tidningsrubrik från 2006 må ge enkla poäng i kommentarsfälten, men det löser inte problemet. Verkligheten är att klimatkrisen händer här och nu. Vi ser den i våra skogar, vi känner den i våra milda vintrar och vi ser den i statistiken.

​Vi måste agera nu

Miljöpartiet är det enda partiet som konsekvent prioriterar klimatet. Vi vill:

• ​Stoppa subventionerna till det fossila som värmer upp vår planet.
• ​Satsa stort på tåg och kollektivtrafik så att boråsarna kan resa hållbart.
• ​Skydda våra skogar som binder koldioxid och kyler klimatet.

​Vi kan inte backa bandet till 1980-talets vintrar, men vi kan bromsa utvecklingen. Låt oss sluta tjafsa om vad Pär sa eller inte sa för 20 år sedan, och istället börja jobba för att rädda det som finns kvar av den svenska vintern.

Spårvagnarna som aldrig kom – men som visade vägen för dagens kollektivtrafik

Jag fick ett samtal från Sveriges Radio för några veckor sedan. De ville prata om 2014. Om den stora spårvägsutredningen och BRT-planerna i Borås. Frågan hängde i luften, sådär lite underförstått: "Varför blev det inget? Var det bortkastade pengar?"

​Det är en rättvis fråga. Om man mäter framgång i antalet lagda meter räls, så ja, då blev det inget. Men om man mäter framgång i hur vi flyttade positionerna för vad kollektivtrafik kan och bör vara i Borås, då ser jag det helt annorlunda.

​Varför drömde vi om räls?

Låt oss backa bandet till 2010. Borås växte så det knakade. Vår ryggrad, Linje 1 mellan Sjöbo och Hässleholmen, var så fullpackad i rusningstrafik att vi nådde vägs ände. Vi stod inför ett vägval: Skulle vi fortsätta lappa och laga med fler bussar i samma köer, eller vågade vi tänka nytt?

​Vi valde att tänka nytt. Som miljöpartist ser jag kollektivtrafik som mer än bara transport – det är stadsbyggnad. En spårvagn (eller ett BRT-system) signalerar att här satsar vi långsiktigt. Det bygger stad.

​När kartan möter verkligheten

Utredningarna var grundliga. Kanske för grundliga för vissa, men nödvändiga för oss som bar ansvaret. De visade oss två saker tydligt:

1. ​Spårvagn i vår kuperade och täta stad skulle bli oerhört dyrt och tekniskt komplicerat.
2. ​Att ge bussen full framkomlighet i centrum (BRT) krävde att vi stängde av gator för bilar på ett sätt som vi inte hade lösningar för just då.

​Vi tryckte på paus. Inte för att vi gav upp visionen, utan för att vi var tvungna att vara ansvarsfulla med skattepengarna och stadens funktion.

​Det osynliga arvet

Men – och det här är viktigt – utredningen hamnade inte i papperskorgen. Den blev ritningen för mycket vi gjort sedan dess. Vi lärde oss konceptet "Tänk spårvagn – kör buss".

​Vi insåg att vi inte behövde rälsen för att få effekten. Vi behövde kapaciteten, snabbheten och miljövinsterna. Det var den insikten som gjorde att vi slutade se bussen som ett andra klassens fordon och började planera för "superbussar" och snabba stråk.

​Titta på Borås idag. Vi håller på att elektrifiera hela stadstrafiken. De tysta, rena fordon vi drömde om 2014 rullar nu på våra gator, men med en flexibilitet som spårvagnen aldrig hade haft. Satsningarna på framkomlighet och snabbare stråk är direkta barn till de där utredningarna. Vi identifierade flaskhalsarna då, och har betat av dem strategiskt sedan dess.

​Att våga ha en vision

Politik handlar om att våga sätta upp mål som ligger bortom nästa mandatperiod. Att vi utredde spårvagn var inte ett tecken på hybris, det var ett tecken på att vi tog Borås framtid på allvar.

​Så, vad svarar jag radion? Jag svarar att spårvagnsutredningen gav oss en riktning. Den tvingade oss att höja blicken. Utan den processen hade vi kanske fortfarande suttit fast i gamla hjulspår. Nu har vi istället en modern, elektrifierad kollektivtrafik som fortsätter att växa.

​Det blev inga spårvagnar. Det blev något smartare för just Borås. Och det är jag stolt över. Även om jag personligen tycker om spårvagnar.

PS. Trots att vi är nöjda över mycket så finns det mycket jobb kvar att göra för att förbättra kollektivtrafiken. Men det blir ett annat inlägg. 

Världsordningen är död!

Historiens mörka cykel är sluten, 1930 talet tillbaka

​Den 3 januari 2026 markerar inte bara en militär operation; det är datumet då den regelbaserade världsordningen officiellt upphörde att existera. USA:s invasion av Venezuela och tillfångatagandet av dess statsledning är en geopolitisk jordbävning som bekräftar att vi nu inträtt i en historisk cykel som ekar skrämmande likt den som föregick andra världskriget.

​Historien upprepar sig sällan i detalj, men den rimmar ofta. Vi befinner oss nu i ett skede som bär omisskännliga drag av mitten på 1930-talet. Då, liksom nu, kännetecknades världen av att stormakter slutade låtsas bry sig om internationella fördrag för att istället utöva den starkes rätt. När USA nu öppet deklarerar sin avsikt att styra en suverän nation och använda dess oljetillgångar för att finansiera ockupationen, har vi lämnat efterkrigstidens diplomati och återgått till en era av nakna erövringskrig.

​Parallellerna till 1930-talets fascistiska expansionism är inte retoriska överdrifter, utan strukturella likheter. Det tydligaste exemplet är Mussolinis invasion av Abessinien (Etiopien) 1935. Då stod Nationernas Förbund handlingsförlamat när en stormakt krossade en svagare stat för att bygga imperium. Idag ser vi samma impotens hos Förenta Nationerna. Säkerhetsrådet är paralyserat av vetorätten, och FN reduceras till en åskådare när Washington ensidigt ritar om kartan.

​Än mer oroande är likheterna med Tysklands agerande under samma period. Den retorik som nu strömmar från Washington bär ekon av hur naziregimen motiverade sina tidiga annekteringar. Då talades det om att skydda tyska minoriteter och återställa ordning i närområdet för att rättfärdiga intåget i Sudetenland och Polen. Idag används kampen mot narkoterrorism och skyddet av den egna gränsen mot påstådda kriminella element som förevändning för att halshugga en främmande statsledning.

​Mekanismen är identisk: en inrikespolitisk fiendebild projiceras på en utländsk stat för att legitimera aggression. Genom att avhumanisera motståndaren och reducera en statschef till en simpel brottsling, kringgår man krigets lagar. Det är en modern variant av 1930-talets Gleichschaltung, där juridik och militär makt smälter samman för att tjäna ledarens vilja, utan hänsyn till konstitutionella spärrar eller folkvald församling. Att kongressen i USA inte tillfrågades innan anfallet visar att den demokratiska kontrollapparaten har satts ur spel, precis som skedde i Tyskland genom fullmaktslagarna.

​Det ekonomiska motivet är också en tydlig återgång till det förflutna. 1930-talets aggressorer drevs av drömmen om autarki och Lebensraum – behovet av resurser för att göra imperiet oberoende. När den amerikanska administrationen nu talar om att få oljan att flöda för att betala insatsen, är det en renodlad resursimperialism. Det handlar inte om demokrati, utan om kontroll över strategiska råvaror i en värld där kampen om resurser hårdnar.

​Faran ligger i prejudikatet. Om världens ledande demokrati etablerar principen att man militärt kan avsätta regimer och beslagta naturtillgångar baserat på inhemska arresteringsorder, har man raserat skyddsvallarna för alla. Vad hindrar nu andra revisionistiska stormakter från att tillämpa samma logik? Ryssland kan använda det för att rättfärdiga total annektering av grannländer, och Kina kan se det som grönt ljus för att militärt "lösa" frågan om Taiwan under förevändning av intern säkerhetspolis.

​Vi ser också tecken på en dominoeffekt i närområdet. Hoten mot Mexiko och Kuba, samt de märkliga utspelen om Grönland och Kanada, tyder på en återupplivad och radikaliserad Monroe-doktrin. Hela västra halvklotet betraktas återigen som en exklusiv intressesfär där ingen suveränitet står över Washingtons vilja. Detta tvingar mindre stater att söka beskydd hos andra stormakter, vilket driver fram en blockuppdelning av världen som påminner om allianssystemen som drog in mänskligheten i världskrig.

​Europa och omvärlden står inför ett ödesdigert vägskäl. Att tiga still av rädsla för att stöta sig med USA är en form av appeasement-politik som historien dömt ut hårt. Eftergifter mot expansionism leder sällan till fred, utan ökar bara aptiten hos aggressorn.

​Venezuela må vara enskilt fall med en impopulär ledare, men händelsen är en kanariefågel i kolgruvan. Den cykliska historien varnar oss: när internationell rätt ersätts av den starkes rätt, och när stormakter börjar äta av sina grannar för att stilla sin resurs hunger, då är en global brand sällan långt borta. Vi har sett mönstret förut, och vi vet hur det slutar.