Världsordningen är död!

Historiens mörka cykel är sluten, 1930 talet tillbaka

​Den 3 januari 2026 markerar inte bara en militär operation; det är datumet då den regelbaserade världsordningen officiellt upphörde att existera. USA:s invasion av Venezuela och tillfångatagandet av dess statsledning är en geopolitisk jordbävning som bekräftar att vi nu inträtt i en historisk cykel som ekar skrämmande likt den som föregick andra världskriget.

​Historien upprepar sig sällan i detalj, men den rimmar ofta. Vi befinner oss nu i ett skede som bär omisskännliga drag av mitten på 1930-talet. Då, liksom nu, kännetecknades världen av att stormakter slutade låtsas bry sig om internationella fördrag för att istället utöva den starkes rätt. När USA nu öppet deklarerar sin avsikt att styra en suverän nation och använda dess oljetillgångar för att finansiera ockupationen, har vi lämnat efterkrigstidens diplomati och återgått till en era av nakna erövringskrig.

​Parallellerna till 1930-talets fascistiska expansionism är inte retoriska överdrifter, utan strukturella likheter. Det tydligaste exemplet är Mussolinis invasion av Abessinien (Etiopien) 1935. Då stod Nationernas Förbund handlingsförlamat när en stormakt krossade en svagare stat för att bygga imperium. Idag ser vi samma impotens hos Förenta Nationerna. Säkerhetsrådet är paralyserat av vetorätten, och FN reduceras till en åskådare när Washington ensidigt ritar om kartan.

​Än mer oroande är likheterna med Tysklands agerande under samma period. Den retorik som nu strömmar från Washington bär ekon av hur naziregimen motiverade sina tidiga annekteringar. Då talades det om att skydda tyska minoriteter och återställa ordning i närområdet för att rättfärdiga intåget i Sudetenland och Polen. Idag används kampen mot narkoterrorism och skyddet av den egna gränsen mot påstådda kriminella element som förevändning för att halshugga en främmande statsledning.

​Mekanismen är identisk: en inrikespolitisk fiendebild projiceras på en utländsk stat för att legitimera aggression. Genom att avhumanisera motståndaren och reducera en statschef till en simpel brottsling, kringgår man krigets lagar. Det är en modern variant av 1930-talets Gleichschaltung, där juridik och militär makt smälter samman för att tjäna ledarens vilja, utan hänsyn till konstitutionella spärrar eller folkvald församling. Att kongressen i USA inte tillfrågades innan anfallet visar att den demokratiska kontrollapparaten har satts ur spel, precis som skedde i Tyskland genom fullmaktslagarna.

​Det ekonomiska motivet är också en tydlig återgång till det förflutna. 1930-talets aggressorer drevs av drömmen om autarki och Lebensraum – behovet av resurser för att göra imperiet oberoende. När den amerikanska administrationen nu talar om att få oljan att flöda för att betala insatsen, är det en renodlad resursimperialism. Det handlar inte om demokrati, utan om kontroll över strategiska råvaror i en värld där kampen om resurser hårdnar.

​Faran ligger i prejudikatet. Om världens ledande demokrati etablerar principen att man militärt kan avsätta regimer och beslagta naturtillgångar baserat på inhemska arresteringsorder, har man raserat skyddsvallarna för alla. Vad hindrar nu andra revisionistiska stormakter från att tillämpa samma logik? Ryssland kan använda det för att rättfärdiga total annektering av grannländer, och Kina kan se det som grönt ljus för att militärt "lösa" frågan om Taiwan under förevändning av intern säkerhetspolis.

​Vi ser också tecken på en dominoeffekt i närområdet. Hoten mot Mexiko och Kuba, samt de märkliga utspelen om Grönland och Kanada, tyder på en återupplivad och radikaliserad Monroe-doktrin. Hela västra halvklotet betraktas återigen som en exklusiv intressesfär där ingen suveränitet står över Washingtons vilja. Detta tvingar mindre stater att söka beskydd hos andra stormakter, vilket driver fram en blockuppdelning av världen som påminner om allianssystemen som drog in mänskligheten i världskrig.

​Europa och omvärlden står inför ett ödesdigert vägskäl. Att tiga still av rädsla för att stöta sig med USA är en form av appeasement-politik som historien dömt ut hårt. Eftergifter mot expansionism leder sällan till fred, utan ökar bara aptiten hos aggressorn.

​Venezuela må vara enskilt fall med en impopulär ledare, men händelsen är en kanariefågel i kolgruvan. Den cykliska historien varnar oss: när internationell rätt ersätts av den starkes rätt, och när stormakter börjar äta av sina grannar för att stilla sin resurs hunger, då är en global brand sällan långt borta. Vi har sett mönstret förut, och vi vet hur det slutar.